Fiskodlingen i Svanhult

Författare: Annette Brattlöf

 

Fiskodlingen påbörjades av min farfar Nils Brattlöf år 1956 och bestod då i en försöksodling av ensomrig bäckröding (6000 st) i en av de på tomten befintliga naturdammarna. Som sakkunnig och behjälplig med analyser av vatten m m hade Nils Brattlöf hjälp av dåvarande fiskeriassistenten Tore Persson i Töreboda. Då denna första försöksodling utföll med ett gott ekonomiskt resultat, beslöt Nils Brattlöf att utvidga odlingsverksamheten till att omfatta även ensomrig laxöring och regnbåge. Då odlingen under åren 1952-1958 utvecklades i rask takt, räckte inte de befintliga naturdammarna till utan Nils Brattlöf beslöt att bygga upp såväl ett romkläckeri (i en befintlig kvarnbyggnad) som sex stycken 12 m:s runda s k cirkeldammar.

 

Då min far Lennart Brattlöf, som arbetade på ASEA i Västerås alltmer kom att intressera sig för fiskodlingen hemma, slutade han sin anställning där och flyttade hem för att hjälpa till med den fortsatta uppbyggnaden av odlingen där. År 1961-1962 stod sex stycken cirkeldammar färdiga, och då byggdes även ett frysrum på 40 m2 för att kunna ta emot och lagra s k skrapfisk och lever, som inköptes och användes till fiskfoder efter att ha malts i en stor köttkvarn.

 

Kundernas krav på allt större fisk för utplantering ökade i takt med att odlingen byggdes ut. Transporter av levande fisk ökade och efterhand inköptes större och bättre utrustning till detta.

 

År 1961 bildades aktiebolag för verksamheten, där företagets namn ändrades till AB Svanhults Såg och Laxodling. (Vi blev av med fiskhälsokontrollen). Odlingen hade nu en sammanlagd produktion av yngel och större fisk på omkring 12 000 kg/år och en kläckningskapacitet på omkring 250 000 st/rom. Senare under 60-talet byggdes odlingen ut ytterligare med större kläcklokal och en yngeluppfödningsanläggning på 70 tråg och en kapacitet på ca 500 000 yngel (på upp till 4 g). Till dessa senare anläggningar byggdes även en pumpstation med en cistern på 50 m3 för pumpning och lagring av reservvatten från sjön Unden. Genom detta arrangemang kunde en viss temperaturreglering åstadkommas genom att sommartid blanda in olika mängder Undenvatten i det tidvis mycket varma vattnet uppströms för att få en så gynnsam temperatur som möjligt. Vintertid användes nästan uteslutande pumpvatten för kläckningen av rom.

 

I slutet på 1960-talet hade odlingen en sammanlagd produktion av totalt ca 30 000 kg, fördelat på 400 000 fiskar, från ensomriga till 2-åriga laxfiskar. De olika sorterna som nu odlades var: Regnbågslax, laxöring, bäcköring, bäckröding, storröding, gullspångsöring, gullspångslax samt en del korsningar mellan kanadaröding och storröding, bäckröding och bröding.

 

Under senare hälften av 1960-talet minskade användningen av blötfoder, och torrfoder började användas i större utsträckning. Detta bidrog till bättre hygien i dammar och tråg, där även påväxt av grönalger minskade väsentligt. Dock var det svårt att ”starta” på enbart torrfoder (lära ynglet äta), utan vi använde där i stor utsträckning finmalen lever.

 

Då efterfrågan på sättfisk hela tiden ökade, så blev vi tvungna att importera fisk för att tillmötesgå våra kunder, eftersom vår egen odling ej räckte till. Efter att ha ansökt om och fått importlicens från odlingar i Danmark och Finland inköptes kompletterande sättfisk i huvudsak från Finland, som hade mycket god kvalitet på fisken.

 

I början på 1970-talet fick vi ett statligt garantilån med Fiskeristyrelsens godkännande för ytterligare utveckling av odlingen för att producera egen rom samt i övrigt utveckla odlingen, så att vi kom ifrån importberoendet.

 

Tyvärr så drabbades odlingen sommaren 1972 av att man på Sveriges Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) konstaterade fisksjukdomen furunkulos på ett inskickat prov av fisk. Detta medförde en omfattande provtagning i hela odlingen och leveransstopp på all levande fisk. Efter att ha dödat angripna besättningar och decinficerat tråg, dammar och redskap samt i ett nyuppfört, s k varmvattentråg, vintertid testat laxöring, som är extra känslig för sjukdomen, fick vi odlingen förklarad smittfri under våren 1973. Sommaren 1973 kunde vi då leverera fisk i viss begränsad omfattning.

 

Dock konstaterade man på SVA hösten 1973 att en besättning i odlingen var angripen av furunkulos. Den provtagning, avdödandet av besättningar, säljförbud av levande fisk, sviktande kundunderlag etc, som detta medförde, förorsakade att vi ansökte oss i konkurs sommaren 1974.

 

Lennart Brattlöf med hustru köpte 1975 odlingen och fastigheten av konkursförvaltaren. En viss försäljning av inköpt levande fisk pågick sedan i begränsad omfattning till 1978. Odlingen har sedan dess varit nedlagd.