Född 2 maj 1898 i Fallet, Havsmon, Undenäs (R).
Död 5 feb 1921 i Solbacken, Svanhult, Undenäs (R). |
Levnadsbeskrivning |
Levde 1900 i Sörgården, Igelstad, Undenäs (R).
Flyttade 21 nov 1906 från Herrtorp, Igelstad, Undenäs (R) till Ransberg (R). Flyttade 1 nov 1907 från Lakenäs, Ransberg (R) till Solbacken, Svanhult, Undenäs (R). Flyttade 6 dec 1916 från Solbacken, Svanhult, Undenäs (R) till Karlsborg (R). Flyttade 15 jan 1918 från Domkyrkoförs I Gbg (O) till Solbacken, Svanhult, Undenäs (R). Berättelser Eskil gick i storskolan i Havsmon. Där hade han en lärare, som hette Westling. Eskil var snäll mot sin lillebror Bertil. Bland annat gjorde han skidor åt honom. Eskil jobbade första tiden på Ammunitionsfabriken i Karlsborg. Då kom han hem på helgerna. Då gick han ofta till Ejnar och Hugo Rolander vid affären. De satt då på frontrummet ut mot landsvägen på andra våningen och spelade dragspel. Eskil spelade också. Ejnar och Eskil ritade också, vilket de var duktiga på. Ejnar ritade av kunder, så man kunde känna igen dem, men det gjorde han i smyg förstås. Eskil började sedan i Skövde på Karlssons Mekaniska verkstad. Då kom han inte hem så ofta. Han skaffade sig kvinnlig bekantskap och kom sedan hem. Dagmar hette hon, ock allt var frid och fröjd. Ofta var Edit med, hon jobbade då på fabriken i Karlsborg. Hon var ju frisk då och trevlig på många sätt. Edit och Eskil kom bra överens. Bertils bror Eskil fick cancer i magen. Familjen sökte då läkare i Skövde, som dock skickade Eskil vidare till doktor Froste i Mariestad. Då fanns det inte någon läkare i Undenäs eller i Karlsborg. Froste, som var en väl ansedd läkare, konstaterade att inget fanns att göra. De sökte då läkare i Stockholm, där Eskil blev inlagd på ett sjukhus. Han skickades dock hem därifrån och dog i hemmet 1922. Grannen, skräddaren och predikanten Alfred satt flera timmar dagligen hos Eskil, då han var sjuk. Bertils mor dog 1923 av lunginflammation, som hon fick efter det att Eskil dött och spanska sjukan satt ner hennes krafter. Hon låg sjuk och dog också i hemmet. De ringde efter en doktor från Rolanders (affären), där de hade telefonväxel. Bertils syster Gunhild arbetade då 1 Karlsborg och kallades hem för att sköta henne. Men lyckan består inte för all tid. Först excerserade Eskil på trängen i Örebro och sedan kom han till Skövde och blev sjuk. De sökte då läkare i Skövde, som dock skickade Eskil vidare till den väl ansedde doktorn Froste i Mariestad. Då fanns det inte någon läkare i Undenäs eller i Karlsborg. När han kom hem, det var vid jultiden och det var mycket kallt, så satt familjen vid spisen. Då talade Eskil om att det gått för långt. Det var en växter (cancer) i magen, det var svåra slag för hans mamma. De sökte då läkare i Stockholm och han blev inlagd på Serafimern i Stockholm. Där var han under helgerna och fick sedan åka hem med besked, att han fick åka tillbaka om en månad. Grannen Skräddar-Alfred var söndagsskolelärare och en mycket troende person. Man hörde aldrig att han talade om andra i sitt tal, han gick sin egen väg, men han var respekterad av alla i byn för att vara en god människa. När så Eskil kom hem från Stockholm, blev han så dålig. Han låg i en soffa i stora rummet. Tumören växte, så han kunde inte äta fast mat den senare tiden, utan mamma fick koka tunna soppor och välling, och till slut fick hon nästan mata honom med det, så det blev ganska arbetsamt för henne. Hon hade nyss haft spanska sjukan och lunginflammation, så hon var ju inte så stark. Men det var ju inget att göra. Skräddar-Alfred kom varje dag och satt då flera timmar vid bädden och läste ur bibeln. Eskil väntade på honom varje dag och blev så glad när han kom. Det vilade något tryggt över honom då. Eskil ville lämna denna jorden, då han hade värk och inte gick att bota. Eskils bror Bertil kommer ihåg att Ejnar Rolander kom till Eskil, när han tog avsked sista gången. Han grät, när han tog avsked. När Eskil dog, kom far upp på det lilla rummet, där Bertil låg och talade om att Eskil var död. Mor och far hade vakat vid bädden, där Eskil låg. Det var vinter och vägarna var glashala, så de som skulle till begravningen hade svårt att köra med sina hästar. Men allt gick ändå efter förhållandena bra. |
Framställd av DISGEN version 8.1e 2010-03-28