Hindrichstorp heter numera Tivedstorp. Det kan ha varit upptaget på 1630-talet av finnen Hindrich Anderssons son Hindrich från Kavlebron i Finnerödja. År 1642 omtalades "Lille Hindrich" bosatt i en "stockestuva på skogen". Säkert fanns även en bastu i anslutning till denna. Namnet bar han med sig från Kavlebron, där fadern kallades Stor-Hindrich, sonen Lill-Hindrich och mågen Björne-Hindrich. I början på 1670-talet hade Gustaf Stråle på Fräckestad och kyrkoherden i Undenäs Eric Undenius blivit bittra fiender. En orsak var Lille Hindrik. Folk hade sökt honom för lövjeri och spådom. Ändå hade kyrkoherden inte drivit bort honom. Kanske hade prästen visat lite större hänsyn, eftersom Hindriks brorson var kyrkoherde i Horns socken och så småningom blev prost. En av prostsönerna blev rektor för Skara skola.
Levde åtminstone från 1642 till 1673 i Hindrikstorp, Tived (T).
Levde 1646 i Hägghemmet, Tived (T).
Hans farbror Per Andersson hade en måg, vilken med familjen flyttade in från Kolmården. Måg och dotter brukade hemmanet Brännhult i 25 år. De hade en dotter. Alla tre dog före 1625. Hindrich Anderssons barn Simon, Hindrich och Carl gjorde då anspråk på att få överta Brännhult men stämdes av barnets faster Kerstin Simonsdotter, som ansåg att hon och hennes syskon hade bättre rätt till hemmanet än Per Anderssons brorsbarn. Så dömde även tingsrätten. Vad som sedan följde är okänt. Torpet överfördes trots detta i familjen Carl Hindrichssons händer.
Levde 1646 i Hägghemmet, Tived (T).
Förutsatt att även Hindrich var född på 1580-talet, var han cirka 60 år då han framträdde i sin "stockestuva". Han bör då ha visat sig tidigare i bygden och kan vara identisk med knekten Hindrich Hindrichsson i Kungsbacken 1613-29 och Hindrich Hindrichsson i Bråten år 1639. Från knektetjänsten rymde han såväl 1621 som 1629. Under tiden fick han även samla elva edgångsmän år 1626 för att fria sig från misstanke om olaga älgjakt. Hindrich vann rykte i bygden om att vara begåvad med speciella kvalifikationer, och många människor sökte sig av denna anledning till Hindrichstorp för att få hjälp med skiftande problem. År 1670 hade han t ex pekat ut Ingrid Nilsdotter på Mon i Undenäs, för att hon skulle ha stulit 24 alnar lärft från Annika Svensdotter i Ösjö. Detta ledde till, att Hindrich blev anklagad av Gustav Stråle på Fräckestad för "löverj och spådom". Stråle anklagade samtidigt kyrkoherden, för att Hindrich inte var utdriven ur kyrkan. Vi bör då komma ihåg, att kyrkoherden denna tid hette Ericus Haqvini Undenius. Hans far med det svenskklingande namnet Håkan Jacobsson kom från Kroppa i Värmlands bergslag. De var antagligen finnättlingar. Kanske levde dessa kyrkliga företrädare fortfarande med Kalevalatraditioner djupt i sitt innersta. De kan då, i motsats till Stråle, ha haft viss förståelse för Hindrichs talanger. Å andra sidan kanske Haqvinus även tog hänsyn till, att Hindrich hade en brorson, som var präst och som då tiden blev mogen skulle avancera till kyrkoherde i Horn. Om kyrkoherden hade någon anledning att driva Hindrich ur kyrkan, vet vi för övrigt inte. I varje fall hade Hindrichstorp inte fått plats i kyrkans stollängd år 1655. Hindrich behövde kanske ingen kyrkostol och torpet i ödemarken var länge okänt för de flesta. I stället namnsatte han ett antal tärnar runt torpet. Åtminstone Himlamp, Korplamp, Pekkalamp, Valkalamp, Mustalamp och Tarvaslamp bär säkert Hindrichs signum.
År 1670 blev Annika Svensdotter i Ösjö bestulen på 24 alnar lärft. Hon anlitade Lille Hindrich i Hindrichstorp för att avslöja tjuven, och han utpekade med hjälp av sina Kalevalagåvor Ingrid Nilsdotter på Mon som den skyldiga. Hon nekade, vittnen saknades och rätten förklarade Lille Hindrich uttalande som fantasi och saga. Fast - vem vet?